Målningar

Det är i de världar som kvantfysiker forskar som Berit Pettersson hittar sin främsta målarinspiration. Det handlar om att göra sammansatta bilder, korsa verklighetsnivåer och begrepp som ”slumpvandring” eller ”punkttragedier” och ”rumtiden” återkommer i bilderna.

Tekniken blir ett stöd för ämnesvalet. Berit skriver i en dagbok:

”Jag vill att målningar ska målas som en människa åldras – gradvis, långsamt, lager på lager. Förtunnande, självlysande av färgernas ljus.”

Hon vill ha livstecken på målningens yta, som ”en osäkrad natur”. Täta mönster eller abstraherande tecken, symboler som skrämmer eller berör. Eller ”spår för saknad, sorg, förlust, livets ändlighet…irrbloss…”.

På 80-talet bygger Berit målningar med byggstenar och öppningar i hus/fasader, på 90-talet kommer labyrinterna, på 2000-talet är det kvantfysiken och knutarna som gäller. Med konsten vill hon vidga seendet men också erbjuda kraftfulla känslointryck, såväl dramatiska som lyriska eller mer episka, sådant som gäller villkoren för vår existens.

De senare åren i sitt liv rekonstruerar hon mycket av sin barndom. Gamla fotografier plockas fram och hon reser också i kartan och på vägarna runt Sura. Strömhuset heter en målning från kanalen i Surahammar. Där var Berit som barn, upptagen av att begripa hur strömmande vatten blir el genom väggen därhemma. Klart att det blir en målning översvämmad av associationer.

Foto målningar: Jonas Bilberg.