Teckningar

 

 

 

Motiven i teckningarna skiljer sig från de mer sammansatta målningarna.

Berit arbetar med blyerts, kol, krita, tusch, akvareller – ofta blandteknik.

Bela är det namn hon använde som liten, och det namn hon senare bär inom familjen. Belasviten är ett slags självporträtt. Under åren före sin död har Berit kommit till det skedet av livet där man lätt rör sig i flera åldrar samtidigt. På en sekund kan hon vara fem år och ligga på ryggen i hallonhäckens mittfåra hemma på tomten i Surahammar och känna att jorden är sval. Molnen reser förbi mellan bladen, allt förändras. I en annan teckning har pappan skjutsat henne på cykel till sjön Glåpen, hon upptäcker en orange skugga – den skugga en sten kan lämna efter sig i vattnet när sanden på botten blandar färgen.

Hon gör bilder av ljus förgänglighet som tröst mot den mörka – eller en blå-gråvitstjärna från havsdjupen någonstans - eller prövar olika mönster som utvecklats av den brittiske matematikern Roger Penrose.

Slumpvandring är ett begrepp som Berit Pettersson ofta använder. "Hon hämtar det från sina läsfrukter kring slumpens betydelse i kvantmekaniska teorier, den principiella oförutsägbarheten. I vägen från slumpen genom slumpvandringen till slumphändelser ser hon sitt eget jag: olyckan var ju en slump som gav hennes liv en vändning", skriver Kristina Maria Mezei i boken I Knutens hjärta.